Ja inte för att jag trodde att jag skulle bli helt orosfri bara Oliver kommit ut men det är först nu jag inser att jag har ett liv av oro framför mig. I nuläget är det att jag, av misstag, skulle ha skadat honom. Kanske på natten då jag är enormt trött och kanske inte har full koll? (jag menar, vad vet jag) eller kanske ger jag honom shaken baby syndrome när han åker vagn eller när jag guppar/gungar/"studsar" honom vid rapning eller liknande. Förvisso slängs väl inte huvudet fram och tillbaka på samma sätt som när man skakar en bebis då men ändå... vem vet?! Eller kanske han har knyckt till med nacken och nu har fått nå fel där? Whiplash eller nå muskelsträckningar eller Gud vet vad som kan hända! Sen är ju jag en överdrivet nojig person också vilket inte gör det lättare för mig...
Sen när han blir äldre så kommer det bli oro för att han gör sig illa när han leker eller så och ännu senare när han är ute på med sina vänner och (förmodligen) hittar på dumheter och dricker och sånt. Även om jag inte kommer förespråka att han ska göra det så tror jag att det är ganska oundvikligt. Ja jisses... hur ska det här gå?
Men jag älskar det lilla livet och skulle kunna döda/dö för honom så det är väl bara att trampa på i det som kallas livet och försöka jobba med sina egna rädslor och sin egen oro.
1
Caisa
den här groppen längst upp i rumpspringan... har/hade din oliver ingen sån när han föddes? på bb sa dom till mig att alla barn har en sån, men att den växer igen. på de flesta finns det botten i gropen, men på några få är det helt enkelt ett litet litet hål in till ändtarmen... du känner inte igen det?