Ja i natt när jag vaknade för fyrahundratolvte gången (eller ja, var nog bara andra) för att Oliver höll på att stöka på så kände jag helt ärligt att jag lätt skulle kunna sätta ett skott i pannan på mig själv bara jag fick sova! Han somnade vid 00.30 ungefär och en timme senare så var han vaken igen och höll på att stöka på. Sen fick han sova i våran säng ett tag men då tror jag att jag drömde någon mardröm (jag hoppas att det var en dröm iaf) att jag lyckades göra något så han inte fick luft, mosade honom i sömnen, råkade lägga täcket över huvudet på honom eller något sånt, så då plockade jag upp honom på eget bevåg. Pucko! (Idag verkar han iaf helt okej så jag antar att det var en dröm.) Well iaf vid fyra-tiden när han vaknade igen så kändes det bara som att det vore ett rätt trevligt alternativ att vara död så man fick sova, visst han sover relativt bra. Men på dagtid blir det inte längre de här 2-3 timmars sömnarna så man själv kan passa på att sova utan det är snarare power naps. Om han inte får ligga ovanpå en, men då är det svårt att sova riktigt själv också.
Iaf så fick jag lite avlastning av en dyngtrött Jon som tog honom den gången vid fyra. Sen fick jag tillbaka en skrikig hungrig bebis runt sjusnåret igen. Vet inte om Oliver skulle sova bättre om han låg på sidan eller magen än rygg, jag menar han sover bra på rygg också ibland, men grymtandet och lätena slutar oftast om man lägger honom på sidan. Men då tippar han tillbaka på rygg ungefär så fort han kommer åt, så jag gissar att han inte gillar att ligga på sidan särskilt mycket.
Sitter och gruvar mig för att han ska vakna snart igen, för då sätter han väl igång och skrika och gnälla. Jag älskar när han är vaken när han är pigg och på "bra humör". Men när han så fort han öppnar ögonen gnäller alternativt skriker så är det hemskt tröttsamt och jag längtar bara tills han slocknar igen.
Förstår inte, tycker man läser om alla andra som har det såååå bra, sömnbrist och jobbiga bebisar verkar inte bekomma någon annan det minsta utan det är nog jag som bara inte är gjord för det här med att vara mamma. Jag tycker det är rent ut sagt skitjobbigt att inte få sova och det här med "sov när bebisen sover" ja nog för att jag somnar fort nu för tiden, men när Oliver tar sina sömstunder på 30-60 minuter är det svårt att hinna varva ner på dagtid och somna innan det är dags att gå upp igen.
Jag vill ju att gosgrodan ska ha det bra, men tydligen så är det något som alltid är fel.
Olivers No-no's
- Sitta ner med honom (vilket resulterar i ännu större trötthet och trötta armar som tusan)
- Lägga ner honom för sig själv när han är vaken (fungerar ibland, ibland inte)
- klä på honom ytterkläderna (resulterar i massa skrik ungefär 99.9 av 100 gånger)
Nu börjar han vakna så jag får avrunda listan där för nu. Just nu kollar han dock på "Efter tio" men jag gissar på att han snart kommer vilja ha uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Hoppas han är positivt inställd idag. ;)
Jag tror nog att det här är ett "problem" för alla nyblivna föräldrar. Sedan väljer kanske vissa att få det att låta bättre än vad det faktiskt är... Många skäms kanske över att erkänna att deras bebis är en pain in the ass. För jag har fått för mig att det är lite "förbjudet" att beklaga sig över att ens bebis är jobbig, skrikig, plågsam osv...
Men vad vet jag....??
Jag klandrar dig i alla fall inte. Jag skulle ha skjutit mig för längesedan!!! Haha