Ja lillgrodan brukar både skratta och gråta i sömnen. Han är lika söt när han gör både ock, men jag tycker lite synd om det arma barnet som känner att han måste gråta även i sömnen.
Just nu försöker jag få honom att somna så jag kan gå och ta en dusch och sen göra mig iordning och packa mig iväg på köpingen och kolla lite i affärer ev. Men han sover gott så länge han ligger på mig, men lägger jag ner honom så vaknar han. Fast kors i taket! Verkar som att han bråkade på lite här och skrek till en kort stund och grymtade därefter och sen somnade?! Kanske jag ska låta bli att plocka upp honom så fort han piper till? ;) Så kanske han kan somna av sig själv också. (Fast att låta honom skrika sig trött kommer jag då inte ägna mig åt.)
Jag fick häromdagen veta vad folk menar med att det skär i mammahjärtat när bebis gråter. Och det var när Frej av misstag råkade hoppa på Oliver som låg i soffan och sov och lillgrodan blev livrädd! (verkar dock inte ha fått några fysiska men) och började gråta förtvivlat. Då gjorde det ont i mig och jag ville själv gråta. Sen kom jag på att många är de gånger som han kommer göra sig illa och man inte kan göra så mycket för att lindra. Men kanske han själv har varit orsak då till att han gjort sig illa/blivit rädd (och inte bara hundskrället som mycket väl vet att han inte får vara i soffan...tur att han är liten)
Nej nu ska jag titta på efter tio och hoppas att Oliver somnar riktigt. :)
