Fee-Fi-Fo-Fum

Ja ibland när jag är så här dyngtrött och allmänt less så skulle jag bara vilja lägga ifrån mig bebisen och sova sova sova i några dagar. Men som ni alla förstår så kan jag inte göra det och gör det heller inte. Men jag vet inte vad som har hänt med lillen, antingen äter han, sover eller skriker. Många timmar går det åt till att skrika. Och när man är så trött som jag är så finns ibland inte orken att gå fram och tillbaka fram och tillbaka i lägenheten med en skrikande bebis. Jag känner emellanåt inte för att gå och lägga mig heller, för jag vet att jag snart kommer bli väckt igen och har jag otur så vill Oliver vara vaken nån timme eller tre runt tretiden på natten.

Jag känner mig så väldigt otillräcklig och totalt missanpassad och olämplig som mamma emellanåt. Sen eftersom jag är en nojig människa som behöver ha något att oroa mig för. (Jag tänker inte räkna upp de saker som varit gällande hittills, men de är way out there... men det är ju inget som säger att det inte ligger någon sanning i det just denna gång.) Jag vet med mig att jag inte har skakat Oliver eller ens haft en önskan att göra det, men ändå kommer tankarna och oron för att måhända kanske jag i trötthetsdimman har skakat/gungat vagnen lite för hårt eller kanske haft honom på axeln och gungat honom lite för hårt i frustrationen och han nu lider av Shaken Baby Syndrome och är blind och/eller hjärnskadad? Vad vet man, jag menar, han är ju en bebis och verkar lite okoordinerad och pratar ju inget kräks gör han dessutom efter att han ätit och även lite då och då, tittar gör han, men vad vet jag om han verkligen ser något? Dessa är alltså de tankar som ska uppta mina dagar nu och göra mig helknäpp. Det är hemskt jobbigt att vara jag ibland, att alltid alltid alltid ha något att oroa mig för.

Men ja, jag är dyngtrött och en nojig människa, det är ingen bra kombination.

Sen är jag spyless (ha ha) på att alltid lukta kräk och behöva byta både mina och Olivers kläder typ femtioelva gånger om dagen. Well, jag antar att jag nog bara är rätt less för tillfället... men det funkar ändå.

Det är tur att jag har världens bästa sambo som försöker hålla mig kvar i verkligheten iaf även om jag är ganska svårövertygad när jag väl fått för mig något. Nej nu har jag lämnat ut mig och min verklighet lite grann så nu får det vara nog. Nu ska jag fortsätta googla SBS. Tänk om de hade kunnat sköta sig inom vården, vad mycket bättre saker och ting hade känts just nu, istället för att få ett brev som det står att man står på väntelistan... efter att ha gått dit regelbundet från och till i typ 5 år.