Oliver hade feber i natt, vaknade och grät och var ledsen. Gav honom mat och kände att han var väldigt varm. Tog tempen på honom och den stannade på 37.9, inte hög feber men tillräckligt för att det skulle kännas värt att stoppa i honom alvedon för att få honom att somna om. Detta var någon gång mellan 2 och 3. Efter han fått Alvedon och jag lagt honom i hans säng så var han på ett strålande humör istället och fnissade och skrattade så fort jag tittade på honom, söt som socker men inte riktigt tid att leka vid den tiden. ;) Släckte lampan och han somnade om efter lite gnäll och bökande.
Vaknade sen igen någon gång före 6-tiden och jag kände att mitt humör var åt skogen, vände på honom en gång och fick honom att somna om typ 10-15 minuter eller så och sen plockade jag upp honom och lade honom i våran säng (medan jag skulle hämta alvedon) varpå han grät å grät å grät och Jon plockade upp honom. I med lite mer Alvedon och sen tog Jon och jag gick och lade mig igen. Sköööööönt.
För mig blir det dock fel att pappan ska ta hand om barnet, jag får dåligt samvete som inte kliver upp och gör min plikt som mamma, men jag tror det har att göra med att jag själv är skadad av min familjerelation där det var bara mamma som var något att ha och den enda som tröstade och tog omhand.
Men det vore väl helt underbart för Oliver om han har två föräldrar som han känner sig trygg med och som han kan gå till om han är ledsen? Det måste ju ändå vara det ultimata. Så jag ska trycka undan mitt dåliga samvete och bara njuta av att Jon faktiskt vill ta hand om sin son. :)
Vi trotsade regnvädret här på förmiddagen för att Oliver skulle kunna somna en stund. Temperaturen hade dock gått ner nu på morgonen när jag kollade. Får hoppas att det bara var en nattlig feber och att allt kan återgå till hur det var innan nu. ;) Men jag ska nog inte hoppas på för mycket.
