Ja jag är en sån här konstig mamma... en mamma som får smått dåligt samvete när jag hör hur andra går på om hur underbart det är att vara mamma och att det är meningen med livet. Jag kan inte riktigt relatera, missförstå mig rätt. Jag älskar Oliver mer än ord kan beskriva och skulle inte önska bort honom för allt i världen. Men han ger mig inte allt jag behöver och jag kräver mer utav livet än att bara vara mamma. Jag tycker det många gånger till och med är jobbigt att vara mamma och inte alls så underbart härligt som man läser överallt på alla bloggar och i tidsskrifter.
Jag vet att Oliver inte saknar något och han har två föräldrar som älskar honom mest av allt men ändå kryper det dåliga samvetet sig på. Jag antar att jag borde känna som så att mitt barn är allt och att jag egentligen inte behöver något mer än hans leende, skratt och närhet. Men faktum är att jag kräver och behöver mycket mer än så. Utan att ha ett "liv" vid sidan om Oliver skulle jag bli galen. Jag behöver ha tid med min älskade sambo, tid att göra saker på egen hand och tid att bejaka mig själv. Hoppsan, nu satte nog en hög med prettomorsor kaffet i halsen! Sa jag precis "bejaka mig själv"? Yupp det gjorde jag, för tro det eller ej... min egen person har inte slutat existera bara för att en till person har gjort inträde i familjen.
Jag "hänger" inte ens på Familjeliv längre då det bara ger mig dåligt samvete över att jag inte alls är den "rätta" mammatypen. Kanske kommer detta traumatisera Oliver men å andra sidan så kommer han inte ha det hängande över sig heller att hela mitt liv är anpassat efter honom. Jag är en person och mitt eget jag utöver mamma kommer så vara när också när han flyttar hemifrån. Mitt/mina barn kommer inte att vara det som definerar mig som person. Iaf inte helt och hållet...
Låter det som en jäkla massa skitsnack och att jag egentligen inte ens borde ha barn? Well, so be it. Som jag sa... Oliver saknar inget och jag skulle göra allt för honom och eventuella framtida barn.
Nej fy så ärligt det blev nu! Men det känns som att det faktiskt behövs lite motpoler mot alla "mitt liv som mamma är det bästa som finns, nu saknar jag inget"
1
Lise-Lott
2
Natalie
3
Linda
Tror nog de allra flesta kräver mer av livet än att bara vara mamma. Annars så skulle vi nog leva kvar på 20-talet antar jag =) Men jag tycker att det är underbart att vara mammaledig och känner mig väldigt till freds med det. Men jag skulle inte vilja lulla på hemma resten av livet för den sakens skull. 1.5 år räcker antagligen bra, och sedan är det dags att plugga och förändra min livssituation (komma bort från jobbet jag avskyr).För att nå sina egna livsmål är antagligen lika viktigt för ens barn som för ens egen del. Vem vill ha en bitter undersköterska (kan bytas ut till vilket jobb man inte trivs med som helst) till mamma som inte är tillfreds med livet?
Jag kunde inte sagt det bättre själv !
För vad det värt så tycker jag att ditt sätt att resonera på är väldigt moget och rätt! Det finns säkert massor av föräldrar som tycker och känner som du men inte vågar säga något. Det finns alltid nån som pekar med hela armen för att tala om hur feeeel man är som förälder.