0
i sängen med en av mina älskade söner i en spjälsäng bredvid och den andra i sin säng i sitt rum här intill. vem hade kunnat tro det för fyra år sen? sen att jag dessutom har hittat (en för mig) toppenkille som jag hoppas få dela mitt liv med är ju inte helt fel. att tänka tillbaka på när vi gjorde ultraljudet och ens försöka föreställa sig att jag blev besviken vid beskedet om en till pojke känns nästan omöjligt. nu är de ju två pojkar och så självklara båda två. jag är trött och ganska less emellanåt nu för tiden på grund utav för lite sömn och känslan av att inte riktigt räcka till, men så lyckligt lottad och jäkligt glad för det jag har.nej nog nu, dags att försöka sova innan lilla skräp ska ha mat igen. (skräp är sagt kärleksfullt så oroa er inte) ;-)