0
vare sig jag eller mitt tålamod räcker till till en trotsig tvååring och en krävande spädis. så vad gör man? lägg där till oro för ekonomin iom flyttande och djävulskap och stress iom flytten. mitt upp i allt ska jag fylla år också och således bör jag sno ihop en tårta. vilket nog hade fungerat om det inte vore för att bebisen gärna extraknäcker som plåster. nä just nu är jag trött, ända in i märgen trött och Oliver förtjänar något bättre än en mamma som inte har något tålamod alls med hans tvååringsfasoner. bara bita ihop... och försöka att ta det med när man blir sparkad och spottad på. några tips på hur man får bort det vidriga beteendet?